sig den vid ett bord sittande ynglingen och inom kort var samtalet dem emellan i full gång. Beaury, det var så den unge desertören hette, anförtrodde den dobekante sin fattigdom, en fattigdom gränsade till elände, och han skildrade sin förtviflan öfver att ha begått en handling, som tvungit honom att lemna fäderneslandet, det han kanske aldrig mera skulle få återse. Och i sin obekantskap med verlden öppnade han allt mer och mer sittaf hemlängtan blödande hjerta för främlingen, som genom låtsadt deltagande och väl spelad välvilja. förstod att locka ur honom den ena hemligheten efter den andra. — Du tycks mig vara en bra gosse, sade den obekante slutligen; jag känner medlidande med dig... Vill du bli min betjent?... Jag eger en tillräckligt inflytelserik ställning för att möjligen kunna rädda dig undan det rättvisa straff, som väntar digi fäderneslandet: Rörd ända till tårar,fattade ynglingen:polistienstemannens hand och förde-deh till sina lippar. . . — Förfoga öfver mig, sade han. Jag tillhör er! — Godt!... Vill du förbinda dig till att bli min slaf, mitt -blinda verktyg? — Jag förbinder mig till allt! — Så mycket bättre för dig!... Underteckna detta papper. Desertören tvekade en sekund, men hemlängtan, fattigdomen och svagheten, allt förenade sig att förvandla den oe:farne ynglingen till en låg förrädare. Han undertecknade. — Se här pengar, sade polismannen, res genast till det af hafvet omflutna landet, som ligger ej långt härifrån... Uppsök Flourens, som du redan känner, och skaffa dig af honom ett bref, hvari han uppmanar dig: att döda vårt lands höge herrskare.