Scdlarne 1 somimadl. VppriKvgagv Lvaladv, Halva vi många gånger lurat hvarandra i det stycket. Så laglydiga hustrur och husmödrar vi i öfrigt äro, hafva vi likväl svikit vår pligt med afseende på dessa sedlar, hvilka icke blifvit igenlösta med äkta metallvaluta. Ja, min k. man säger till och med, att det lärer stå i lagboken,. att vi för osanna orlofsedlar kunna få plikta med alla våra nålpengar, om det för polisen skulle anmälas. Derför föreslår jag, att vi nu börja tala sanning i pigbetygen, så att vi t. ex. icke kalla den piga — förlåt jungfru — ärlig, som sliter ut våra strumpor, eller den beskedlig, som försakar nattens sömn för nöjen, eller den kunnig och ordentlig, som icke kan stryka ett skjortveck och icke städa ett rum utan att lemna högar af sopor under byrån, eller den pålitlig, som lägger ut het aska i vedlidret. Må vi låta bli att till en och hvar rekommendera en sådan, den vii skiljsmessans icke bittra stund ämna skjuta efter med båda händerna. — Ett annat litet förslag! Må vi, när en af de der fina damerna kommer och bjuder ut sig åt vårt kök, våra rum och våra barn, se noga till, så att vi kassera den, som är mest utstyrd. Och ändteligen, må vi språka litet med hvarandra om huru de varit, der de sist tjent, och säga hvarandra rent ut våra pigjungfrurs förtjenster och deras olater, så att vi hädanefter blygas att narra hvarandra. Roligt vore detock, om någon af eder ville framlägga något annat nyttigt förslag i den vägen, kanske ändå radikalare än det af eder obekanta Marie-Louise. Denna hårda anklagelse mot Upsala tjensteflickor, alla i gemen och enhvar i synnerhet, utan undantag, framkallade i tidningen svaromål, hvilka vi meddela i dagens följetongsafdelning. Den framkallade icke blott dessa skriftliga uppenbarelser af en rättvis ovilja. Muntligen klandrades vida skarpare fru MarieLouise; om hvilken man visste berätta att hon bytt om tjensteflickor icke mindre än elfva (11) gånger under loppet af ett år. Dessa och alla deras kamrater i Upsala puttrade och puttrade som vattnet i en gryta med anledning af artikeln, i hvilken, så orättvist, ella skurits öfver en kam. Jäsningen blef allt starkare och starkare. Marie-Louises namn hördes städse i kök och trappor, åtföljdt af qvinligt milda förbannelser. Slutligen beslöts att första lediga dag skulle begagnas till att öfverlägga och besluta om hvad tjensteflickorna borde göra för att vinna upprättelse och hämnd. Skulle de utmana Marie-Louise? Skulle de belägga den med bann, som dristade sig till att taga tjenst hos henne? Eller skulle någon låta städsla sig hos henne på år enkom för att göra henne lifvet — och maten — så sura som möjligt? Skulle man bringa henne en offentlig hyllning af något slag? Hvad vet jag? Huru skedde uppbådet till detta möte? På sqallervägen eller genom ordentlig bud kafvel? Vi känna det icke. Men säkert är att i söndags eftermiddag klockan mellan 6 och 7 såg man i Carolina-parken — Odins lund ville man icke profanera med att der uttala Marie-Louises namn — en samling af vid pass tusen personer, hvaribland tjenstefolk utgjorde de röstoch stämmberättigade, men svudenter m. fl. endast voro intresserade åskådare. Man väntade att någon af de förfördelade eller något deras ombud och försvarare skulle träda upp på Carl Johans-statyens postament eller i nödfall på någon bönk och öppna mötet samt uppmana till val af ordförande eller ordförandinna. Men man väntade förgäfves. I stället upptäcktes på trappan till statyen — vid finanskonungens fötter — en tallrik och å tallriken en lapp, hvarpå stod skrifvet: Insamling till strumpor åt IMarie-Louise. Ädelmodiga Upsalaflickor! . I villen lägga brännande kol af godhet på den stygga matmodrens hufvud! Att pekuniert ersätta hvad hon förlorat derigenom att en af eder nött sin frus strumpor var lika ädelt, som det var illa gjordt af den felande att trampa sin matmoder i om icke på hälarne! Förslaget mottogs med en belåtenhet som gaf sig luft hos en del genom skrattsalvor, hos en annan del — nemligen den manliga — genom hurrarop. Man skyndade att bidraga till insamlingen, och för att den skulle representera en talrikare skara, lemnade enhvar nästan så små bidrag som möjligt dertill. Nu syntes en poliskonstapel skrida in mot tallriken för att göra slut på en insamling, som han ansåg, när den skedde på sådant ställe och sätt, vara stridande mot god ordning. Han ville räkna upp medlen och sätta dem i säkerhet på poliskontoret. Om han hade depositionsqvitto till hands att lemna, förmäler icke historien. Men subskribenterna voro icke nöjda härmed. Vi ha inte gjort en insamling åt polisen, utan till strumpor åt Marie-Louise, sade man.