Dagens Nyheter – 4 juli 1870, sida 3

Evarjehanda nyheter. Fn förlorad och återfunnen dotter. För omkring sex år sedan anlände till hufvudstaden en ung och, ovanligt. nog, synnerligen vacker och välväxt lappflicka, hemma i Sollefteå lappmark, i det lofvärda och vackra ändamålet att här söka erhålla undervisning, för att, efter genomgången seminarie-kurs, som folkskollärarinna kunna gagna det samhälle, hon tillhörde. För att erhålla understöd och hjelp uppvaktade hon enkedrottningen, som med den varmaste välvilja omhuldade flickan. Men hufvudstadens glitter och grannlåt lockade med förunderlig makt det stackars naturbarnets håg; hennes tankar drogos snart från de torra studierna. En orm lurade i paradiset; den förbjudpa frukten vinkade så förföriskt, och då ingen varnande engel stod vid hennes sida smakade hon den och hon föll, föll allt djupare och djupare, så djupt som en qvinna i en stor stad kan falla... Hennes ovanliga skönhet bidrog blott till att så mycket fortare bereda hennes fullkomliga undergång. Det är öfverflödigt att skildra hennes lif under de sednare åren — det har liknat tusen andra olyckligas, till hvilkas sorgliga lefnadshistoria materialerna finnas upptecknade i polisens annaler. För något mer än en vecka sedan ankom hit till staden en fattig lappgumma, åtföljd af en adertonårig son, för att uppsöka en dotter, som för sex år sedan begifvit sig till Stockholm och sedermera ej afhörts. De voro moder och broder till den arma vilseförda, hvars olycksöde vi i korta drag här ofvan skildrat. Större delen af den långa vägen hade moder och son tillryggalagt till fots. Efter många fåfinga bemödanden lyckades det dem slutligen att genom polisens biträde återfinna den förlorade och länge saknade — men hvar och i hvilket tillstånd! Nog af, det var en bjertslitande scen, då moder och dotter efter sex långa års förlopp återsågo hvarandra — år af qvallfull ovisshet för den ena, af sinnesrus, förtappelse, ånger och elände för den andra; vi draga helst en slöja öfver denna scen. Under poliseskort affördes den olyckliga dottern påföljande dag till en af de norrländska ångbåtarne för att ofverlemnas i sina anförvandters vård och medfölja dem till hemorten. Hade moder och son kommit en dag sednare, skulle de icke ha träffat Elin, som just stod i begrepp att afresa till Göteborg, i hvad afsigt är ej svårt att gissa... Nu kan hon ännu räddas; då hade hon kanske för alltid varit förlorad, både för modren och samhället. Gumman berättade med tårar i ögonen, att hon hade ännu en dotter med lika fa