— AR! förmödligen värdinndns dotter, en förtrollande landtlig oskuld, uppfostråd i ef prestgård i Jutland, blyg och fager som hedets Campanula och framför allt ovanlig i värt blaseräde Köpenhamn. Jag känner dig; dw här skrifvit ett poem om henne, dä hat förälskat dig i poemet, och nu inbillar du dig att du är kär i flickan. Men tag dig i akt; jag försäkrar dig, de lätidtliga oskulderia ärö de som man allra först tröttnar på. — Du tager dock fel denna gärig, svaräde vär unge hjelte. Min osynliga få är visst icke kommen från Jutlands hedar, hon har ej en gång sitt hem häruppe i vår kalla nord, dörtill är hemmes hår för mörkt, hennes ögon, ehuru halft tillslutna, alltför glödande och eldigä. — Du känner henne? — Älnu har jag blott sett henne, och dock tycker jag mig känna henne, som hade vi lefvat tillsammans från vår barndom. Hon förekommer mig alldeles sådån som jag ofta j drömmen tänkt mig: idealet. Du skulle se den lätthet och ledighet, hvarmed hof rör sig, denna hållning, värdig en drottning; och all denna skönhet, så idealiskt ren och dock så sinligt yppig, så fulländad som den blott kän finnas hog en söderns qvinna. — Och hennes förtrollade fåpalats är beläget? . .. — Uppe i andra våningen hos etaätsrådet. — Nä, hvarför uppsöker du då icke såsom