Dagens Nyheter – 30 juni 1870, sida 1

Löjtnanten gick, och Wilhelm Lerche blef ensam med sin lycka, ensam med sina dröm. mar om det första verkliga mötet med henne. De orediga fantasierna begynte koncentrera sig, de irrande tankarne samlades småningom kring en enda punkt. Skulle det gå honom som hela den skara af beundrare, om hvilka vännen talat? Skulle hon bemöta honom med samma öfverlägsna likgiltighet som dem? Wilhelm Lerche var alltför van att umgås med de mest olikartade qvinnonaturer, och han hade hemtat mycken visdom af lifvet, för att ej veta att allt i väsentlig mån berodde af honom sjelf. Hvarje ung dam har ett medfödt begär att spela segrarens roll; kapitulerar man straxt och öfverlemnar sig på nåd och onåd, måste man bli likgiltig för henne, emedan hon redan utan ringaste svårighet eller tidsutdrägt fått sin vilja fram; men kan man någon tid hålla striden i gång ...ja, det lofvade Wilhelm Lerche sig sjelf att han minsann icke skulle gifva sig i brådkastet. Och härvid lofvade han ej mer än han kunde uppfylla. Ty visserligen hade han för till fället blifvit så intagen af sin musicerande okända, till den grad ryckt ur sin jemnvigt, att man nästan icke kunde skilja den verldserfarne, något blaserade köpenhamnssprätten från en ung, nybakad student, som nyss kommit från landsorten; men han behöfde blott klart se och fatta verkligheten för att åter fullkomligt vara herre öfver sig sjelf, och