Dagens Nyheter – 29 juni 1870, sida 2

gär för VvittnenS hörande. Assos Ene titt uti. verlden. Käraste faster Hulda! När jag reste från StockHolm öch hade gjort mina afskedsvisiter och lofvat alla mina vänner att skrifva till dem från kontinenten, och när faster tog afsked af mig vid bangården, så voro fasters sista ord: SCKära barn! Om du inte får tid att skrifvå till någon annan, så kom ihåg att du åtminstone måste skrifva till mig! Jag skall för hvarje gång dina bref komma ställa till ett kafferep, så att på det sättet alla få del af: det. Men så kom från andra sidan kusin Mina och Hehnes flicka, och faster fick så brådtom att taga afsked och gå sin väg! Jag fick naturligtvis lof att gifva alldeles samma löfte åt dem; Men jag vet att ni aldrig mera se hvarendra, sedan fåster sade på Minas julkalas att såsen på karamellpuddingen var vidbränd (hvad skulle det eckså tjena till, faster?), och jag måste således ändå alltid skrifva åt minst två håll. Så mycket har jag emellertid redan kommit underfund med, att bara en regelbunden brefvexling blir för mycket. Om nu, efter hvad jag hoppas, Dägens Nyheter, som jag vet att ni alla läsa, skänker mig gästfrihet i sina spalter, så slår jag minst två flugor (förlåt jemförelsen, faster!) i en smäll, och med mindre besvär för mig gör jag eder alla, hvad ni försäkrade eder skola bli, så rysligt lyckliga genom mina runor. Det var, som faster vet, en riktigt vacker junimorgon som jag gaf mig i väg. Jag hade länge tvekat att på egen hand gifva mig ut på denna färd, men sedan jag en gång på min doktors allvarsamma föreställningar beslutit mig för resan och på bästa sätt sörjt för mina kära derhemma, ville jag också Tföretaga den med fröjd och icke med suckan, tänkande att Gud likaväl skulle vara med mig på resan, som med dem i hemmet. Midt under tårarne log jag, och snart torkade jag bort dem med. Jag såg mig om på mina reskåmrater och gladde mig vid anblicken åf några hyggliga flickansigten, hvilka jag tänkte mig vara i tur att få i sällskap ända till Malmö. De unga damerna — de voro som de visa jungfrurna. fem till. antalet — hade minst femton unga och goda väninnor (jag hoppas för deras :egen -skull att de. icke höra till de fåvitska; att de i alla händelser vänta på brudgummen, tager. jag för alldeles afgjordt). Det var. ett kyssande och klappande, ett-afskedstagande och helsningsskickande utan all ända, man erinrade sig i siste stunden, så många vigtiga meddelanden och, -man gaf så många spritt nya råd och förmaningar (såsom, till exempely att hafva på sjalarne då det var kallt), att jag blef helt glad när tåget ändtligen satte-sig i rörelse: och mina fem visa jungfrur fingo tid att hemtaandan. Jag hade dem i sällskap: ända till Malmö, men inte vill jag. säga: att. jag hade så mycket nöje för det.. Det var unga damer som efter genomgången seminariekurs skulle ut i verlden för att hälla olja: på visdomens: lampor åt andra små fröknar. Jag är, som faster vet, för mycket Beata hvardagslag till. min natur för att riktigt kunna med den moderna fräntimmersbildningen. En vacker blomma är mig lika kär antingen hon hör till pentandristerna eller Ssyngenesisterna, och jag är lika rädd för en ful och otäck spindel, sedan jag vet att han kör till Särachnidernas familj, som jag någonsin var det förut: Lärdt folk i stubb presenterar sig nu förtiden på helt annat sätt än när Molidre, tog sig, föratt gyckla -med-dem,-men..det-är-fara värdt-att. Lå FRA SIM RA RE RR ARN RAR RR RR RR