Dagens Nyheter – 29 juni 1870, sida 2

— 18 — a uppmaningar tjena tin ingenting. Det är inte mitt fel, om den minsta blick ut henne kommer mitt blod att sjuda; om satinen af hennes hud förblindar mig, om... om... om jag hvarje morgon finner min kärlek dränkt i mina tårars ocean. Fru de LANZOLLE. — Du. storeGud! GONTRAN. — Se! (Drar fram sin medaljong under västen; mensstoppar :den :genast in igex.) Nej, jag har visat den för den andra damen, för ky... (Djup suck) rassierens. hustru. (Han trefvar i sina fickor och uppdrar en handske med flera kuappar.) Se här! Fru de LANZOLLE, — (försigtigt.) Det är den qvinnas handske, som ni älskar.GONTRAN. — Det kan jag icke säga er . Jag har ännu flera saker (Trefvar ånyo i fickarna.) 7r Fru de LANZOLLE, med:tårar i ögonen. .— Mod, min vän; förlåt, att jag: kallar er så, men edra sorger göra mig så rörd, hi ser det. Haf förtroende för mig, öppna ert stackars hjerta för mig; hvem vet? kanhända kan jag vara er till något gagn. Åtminstone skall jag göra allt, för att aftorka edra tårar .. . Oh, allt! . . . Bevars, jag är mycket uppriktig! GONTRAN. — Är det sannt, är det verkligen sannt hvad ni nu säger? -. Fru de LANZOLLE. — Jay visst. (Qrefoen störtar Med en häftig rörelser fru de Lanzolle8 armar.) Hvad är det? Store Gud! han förlorar