Dagens Nyheter – 27 juni 1870, sida 1

ville anföra ett exempel för att förtydliga min tanke. Ni anser herr de Saint-Vincent för en vacker kavaljer, inte sannt? Nåväl! om jag sade er, att jag föredrar, oändligt föredrar . . . markisinnans nevö. Ah! Fru de LANZOLLE. — Den der lilla gossen? Ni skämtar, min sköna: det är ju ett barn; han har nyss slutat sin uppfostran hos de fromma fäderna. Fru de RAINCY. — Ja, visst. Han är ännu mycket ung, det bestrider jag inte; han är till och med något gänglig och en smula blek. Han har ett ansigte . . . ett uttryck som fängslar, ett slags trånad . . . intressant, ett slags oro, ett slags . . . jag vet icke hurjag skall uttrycka det; men man känner, att det finns en gnista hos den der gossen, Fru de LANZOLLE. — Ack! det är just det som gör hang goda, förträffliga tant utom sig. Fru de RAINCY. — Ja, det är verkligen upprörande! Hon har skickat honom hit för att förströ sig; men hvad lindring gifves det väl för ett stackars sjukt hjerta, som passionen undergräfver. Fru de LANZOLLE. — Ja, så förhåller det sig verkligen med honom. Fru de RAINCY. — Ack, min Gud, ja! Det stackars barnet! Är det väl underligt vid hans ålder? Visserligen vittnar det om en känslans brådmogenhet . ...