Dagens Nyheter – 23 juni 1870, sida 2

för att ni må se, kapten, att jag icke är feg, så vill jag rida, om hi ger mig er egen häst. — Bravo, Hackney! ropade kaptenen, må så ske! Mitt djur är raskt och snabbfotadt. Gör det i ordning. Om en qvart måste ni rida. Inom tio minuter satt Hackney i sadeln; kamraterna tryckte till afsked hans hand och önskade honom lycklig resa; kaptenen förmanade honom ännu en gång till försigtighet, och som en vålnad flög han borti natten öfver prärien. Hvad som blifvit af honom erfor ingen i kompaniet under de närmaste fjorton dagarne; men då truppen sedan marscherade framät i sammu riktning som Hackney tagit, fann den efter två dagar delar af hans kläder i ott öfvergifvit indianläger, och en af de följande dagarne påträffades indianer, af hvilka en red kaptencens häst. Man anställde jagt efter dem och dödade sju. Det var ordonnansryttarens mördare; en af indianerna bar Hackneys skalp i gördeln,