Dagens Nyheter – 23 juni 1870, sida 1

redan fyllt det ena af sina ämbar och såg sig förgäfves om efter den somr eljest ständigt så gerna förrättade denna tjenst för henne. Ändtligen hörde hön de välkända stegen. Nu kommer hant... Hon klagade gråtande för honom huru de plågade henne med hot och förebråelser: — Men älskar du mig, Hammarberg, sade hon, så skall intet kunna rubba min trohet mot dig. -— Ja, min Anna, vid min själ och salighet, jag älskar dig, sade han med värma. Och var nu ej ledsen längre; jag har fått en plats, som inbringar mig så god förtjenst, att din mor nu ej längre skall kunna neka oss att bli ett par om några veckor. — Hvad säger du? utropade Anna, under det hon sökte att lyfta det andra, nu fyllda vattenämbaret upp på bryggan; men hennes fötter förlorade sitt fiste på de hala plankorna, de brusande böljorna höjde sina kalla armar och drogo den unga sköna flickan ned i det mörka djupet. Det svartnade för Hammarbergs ögon, han rusade ut på kanten af bryggan, utsträckande sina händer för att rycka henne tillbaka. Men han såg blott hennes hvita armar sträckas upp långt ute . . . så långt, att han ej kunde nå henne . . , simma kunde han ej. Han hörde henne ånyo ropa: