Dagens Nyheter – 22 juni 1870, sida 1

på mig och uppgåfvo ett jubelskri. Nu begynte en vild hetsjagt. Ett hagel af pilar hven förbi mina öron; men min häst, som fick känna -hvad sporrar duga till, sköt åstad som en raket. Vi tycktes flyga öfver Pprärien. Efter omkring tio mils ridt var likväl det förträffliga djuret utmättadt. — Nu är det förbi, tänkte jag; men då jag på kort afstånd såg en med vatten fylld fördjupning, bakom Hvilken var en jordvall med Hågra träd, beslöt jag att reså dit, sitta af och försvara mig med ryggen mot ett träd. Jag hade laddat en sexpipig revolver äfvensom min förträffliga dubbelbössa. Ju närmare jag kom fördjupningen, desto långsammare följde mig mina fiender. SAha, de äro matta, bra för dig, min präktiga grålle!X mumlade jag, klappande hästen på halsen, och gaf honom tid att andas ut. Men plötsligt — 0, fasa! — upptäckte jag att jag red rakt in i ett indianläger. I eamma ögonblick blef man mig äfven varse; en del indianer sprang till hästarne, och en svärm af pilar helsade mig, då jag, förföljdi ryggen, sprängde midt igenom lägret, hvarvid min goda häst, som märkte faran och fick förnyade krafter, nedtrampade eller slungade åt sidan allt som kom i vägen. Ungefär ett halft dussin af de röda bestarne följde mig till häst öch sköto efter mig utan att träffa; jag sköt två gånger och det återstod mig endast fyra förföljare, men dessa hade utmärkta hästar och kommo mig allt närmare,