Dagens Nyheter – 22 juni 1870, sida 1

trodde mig nu märka, att röken kom från en koja, som stod i brand. Men här omkring finns det ju inga kojor, tänkte jag. Straxt derpå föll det mig likväl in, att jag icke kunde vara så långt borta från postvägen, som går från Missisippi öfver El Papo till Kalifornien. Jag såg och såg så mycket jag förmådde, och allt tydligare blef det mig, att det var pöststationen som brann. En skock mulåsnör drefs öfver slätten af ryttare, som liknade indianer. Mitt sista tvifvel försvann, då till min öfverraskning väl två dussin af de fördömda rödskinnen, som drefvo framför sig en femtio hästar och mulåsnor, kommorakt på min lägerplats. Jag kunde upptäcka en hvit man ibland dem. Nu var det klart, att bandet ville till brunnen eller floden och att jag var dödens man, om de funno mig. Jag sprang alltså genast till min häst och förde honöm ett stycke åt sidan i det höga gräset. Jag var ändå nyfiken att få veta hvad do rödfärgade odjuren hade tagit sig före, och då de kommo närmare, slamrande med hvarandra som gamla kärringar, kunde jag till min fasa uppfatta, att de öfverfallit posten, dödat alla passagerarne, derpå ridit till stationen, mördat tre tjenstemän och plundrat såväl huset som stallen. Mitt blod kokade, då de under ridten förbi brunnen för att uppnå floden skrattade och skämtade öfver sina mördade offer. Jag höll mig stilla hela dagen, men gaf mig försigtigt