Dagens Nyheter – 21 juni 1870, sida 2

Då familjen Klein några dagar sednaro utflyttåde till låndet, inbjöds Gunnar ätt tillbringa någon tid vå det ståtliga sommärnöjet. Det Vår cn herflig junimorgon, som de resande gungade fram öfver fjärdarne med ddras täcka Bolmar och löfrika stiäfider; deti svala morgonläften blåste uppfriskande till mötes, och den stigande solen, deh Klara himmelen, de leexide nejderna — allt stämde hjertats öcH sinnets finaste strängar till harmoni ned andra i naturen. Äfven i Lindas och Gunnars hjertan uppgick denna morgorl solen öfver ett Hittills iök8 solbelyst lif, ock nya, ljufva Känslor kömmo deras hjertan ätt klappa. De Käde fönnit Edef; ock just här, vid defina lämmiga strand, vardet, enligt deras geogräfi, beläget. Högsottimaren närmade sig, lihden blomnmiåde, talttasten -sjöng, göket höjde sitt löckatide k-ku Gunnar berättade för den älskade omföräldråkemmot i skogen Sch on Hilan, der han stätrdom under natten Setat hos?kolarne, lyssnande tillderas sägor OM skögsrån ochleda trolly under det de mörka friden spöklikt bugädo sig i natten, susåde och Vinkade; liksonr andeväsen. -Einda berättade sin barndoms stilla och fridfulla minnetry hon berättade öm Möorfadren, om hans-blommor och fåglar; berättäde hur den gamle satt henne i sitt knä och talat sanningens och kärlekens otd samt Hur han ofta; efter att ha kysst henne, torkat en Ae