Dagens Nyheter – 21 juni 1870, sida 1

lilla ansigte, täckt infattadt af vackra, bruna Hätor. Gunnar såg ned i hennes hjerta och fann att der var ett litet paradis, fullt af de skönaste blommor i knopp; han fann det ungt, friska hjertat klappa varmt och kärleksrika och han fylldes sjelf af en namnlös, oförklarlig glädje. Han såg att denna unga flicka skulle kunna älska honom så, som han ville blifva älskad, och skänka honom den kärlek, hvarom han drömt under sin ingdoims vårdagar. Upptagen of studier, hade han icke heller sednare, icke ens med den underbara laternans tillhjelp, kunnat upptäcka ett enda så rent, så varmt hjerta, att det kunnat klappa med hans. Men nu, då han redan hunnit långt öfver ynglingaåldern, nu kom åter denna dröm, hvilken han trott för alltid flyktad, och i hans hjerta uppsteg en tanke, en önskan: o, att det vore jag, som väckte den första kärlekens himmelska låga i denna flickas hjerta! Hänförd af den unga flickans englarena skönhet, tände han sitt snilles blixtar och icke allenast bländade, utan äfven tjusade den unga, som blott önskade att likt den blyga sippan vid ekens rot få sitta vid hans fötter och lyssna, lyssna till de sköna orden. Ju mera hon lyssnade, desto mera fästade sig den lilla blommans späda rötter vid det höga, solöfverstrålade trädet, och desto herrligare öppnade den älskliga blomman sin kalk.