ska skicklighet att tolka bibeln, men vi afstå derifrån, enär vi alls icke missunna henne den ära, hon derigenom möjligen kan anse sig ha förvärfvat. Och hvarför ondgöres nu Dagligt Allehanda så svårt öfver den frihet, som blifvit qvinnan lemnad? Svaret derpå torde kanske vara gifvet i följande i artikeln förekommande upplysande tirad: för vår del veta vi icke, att qvinnan har någon större och okränkbarare rättighet än den att vara qvinna(!) och att uppfostras derefter, likasom mannens rättighet är den att vara man och att dertill utbildas. Oförmögne att kunhna tolka detta sublima orakelspråk, våga vi ingen uttydning af detsamma, utan vilja heldre söka lugna vår kollegas uppskrämda fantasi med den försäkran, att den svenska qvinnan hädanefter som hittills helt visst kommer, att vara qvinna, äfven om en och annan, såsom vi hoppas, skall känna sig manad, att, med begagnande af den frihet som nu lemnats och tvärtemot Dagligt Allehandas uttalade förhoppning, i egenskap af läkare egna sig åt en för sitt land och sina likar gagnande verksamhet. Inom detta område: har qvinnan, skulle vi tro, en stor mission att utföra till bådnad, just för — qvinnan; och det är i denna öfvertygelse liksom i den glada känslan af att den kungliga förordningens medyifvande endast innebär en handling af enkel rättvisa, som vi uttrycka vår tillfredsställelse med reformen, hvilken fört oss ett ytterligare steg framåt på humanitetens bana.