Dagens Nyheter – 21 juni 1870, sida 1

-— 01 — Ack, men nu skulle hon ju aldrig få återvända dit! Och då hon om morgonen fick höra den gamles bortgång berättas, o, låt oss draga en slöja öfver den ungas djupa sorg, den ohycklade, den första bittra sorgen! Hon gjorde sig i sitt hjerta de bittraste förebråelser, hon anklagade sig sjelf för det hon lemnat den gamle morfadern, och det föreföll henne, som om han just derför hade dött. Nu då barndomshemmet för alltid för henne var tillslutet, så måste hon ju förblifva hos Kleins; men aldrig kunde hon trifvas bland dem. — Äro alla menniskor så? frågade hon sig ofta. Är jag så olik alla andra? Skall aldrig någon komma att förstå mig? Ack, skall aldrig ett hem, sådant som det i min försvunna barndomsdröm, mera finnas? Måhända finnes det icke för mig, förr än då jag förenas med min gamle morfar i hans himmelska fristad. Ofta gaf hon med sina strålande, bruna ögon en fråga dit upp, men frågan blef utan