Dagens Nyheter – 20 juni 1870, sida 2

Sn Söner hade de tre; Crmire asakönert kallade dem fadren: Den äldste, en liten löjtnänt med fina ljuslitta möstacher, Lindas far, hade leiihnat hennes mor att duka under för vanära och armod. Nu var äfven hån död, men hvad gjorde det? Hvarken verlden eller någon enskild förlorade det minsta på hans död, och ej heller jublade landets fiender öfver hans fall. Den andre i ordningen var en salvelsefull hofpredikant, som deklamerade öfver himmelen och tolkade evangelium, samt den tredje, den yngste asasonen, en förhoppningsfull ung man i verken, måhända en kunglig sekterin petto. Familjen Kleins slägttycke bestod i id6ernas trånga Begränsning; för dess kärlek, deras barnirhertighet och tillgifvenhet, för allt fanns eh gräns, ty såväl som tanken var äfven känslan begränsad, och för handlingarne, känslans uttryck, fanns konvenansens oöfverstigliga jernstaket. Allt var utstakadt och begränsadt, allt ända till fruns gudsfruktan, hvilken var inshörd inom läserietst trånga skrankor. Besynnerligt är, att alltid i menniskornas gudsfruktan skola blanda sig så många fördomar, så mycken bäfvan; men detta är lyckligtvis hufvudsakligen ett framstående drag blott hös dem, hvilka äro slägt till Kleins. Den förnäme grossören var — men tyst och omtala det icke för verlden! — köttslig systerson till den gamle invaliden; Han erinrade sig likväl icke mer denna slägtskap, han blygdes