Dagens Nyheter – 20 juni 1870, sida 2

-—-— VU — för den hederlige sergeanten med tapperhetsmedaljen ; det skulle vara en helt annän möfifiiska, med en annan stjerna behängd, för att passa till morbror åt den rike grossören. Gud sjelf har ju i menniskans bröst nedlagt kärleken till familjen, till anförvandter; och den som derför, sprungen ur en lägre klass, föraktar den, icke: älskar de sina, sitt stånd, han har icke lyft sig utan snarare sjunkit . . . Deruppe finnes det höga: han kan icke ha höjt sig, då han förlorat något af det han fått af Gud, förlorat något af sin gudomliga del. Han, den stolte, förorättade krigaren, hude visst icke haft någon lust att påminna om slägtskapen, ty alltför dyrt hade det stått honom, när den äldste sonen förrådde hans arma dotter. Och då denne sedermera nekade fadren den rättmitiga upprättelsen samt ansåg sig för god att gifva sergeantens dotter sitt namn, då sletos slägtskapens band och hatet flammade upp hos den: rånade fadren — då bröt berserkaraseriet ut och han förbannade sitt eget blod. Men nu yar: hatet, bitterheten; allt öfvervunnet och striden utkämpad; han hade gjort det sista offret och öfvade sig nu uti att: tåligt draga ensamhetens och försakelsens tunga börda. Den gamle blef till sitt inre: som barn: på nytt, enkel till sinnes: och skuldlös; hat och agg lemnade hans. hjerta för alltid: och det