Dagens Nyheter – 20 juni 1870, sida 1

ST VV nn vardt åter ett rent blad, från hvilket allt annat blifvit utplånadt, men. hvaröfyer: himmelens saliga frid sänkte sig samt bredde sina skyddande vingar. Det blef natt och månan gick upp. På månans strålar sväfvade in i det lilla rummet små englar i hvita, skinande kläder, hviskande sins emellan: — Vi taga honom, han tillhör oss, det se vi ju! och en af dem lättade på hans ande och hviskade: hans själ höjer sig så lätt, Vi bära honom hem ... — Ja, det göra vi, ropade de alla i korus, tänk huru glad han skall bli, då han vaknar och ser sig omkring i det herrliga landet. Likt en fläkt drog det igenom rummet, och hans ande hade flyktat. Men från den låga kammaren, det trånga rummet, hördes den natten en vemodigt tränande sång, ljufligare än någonsin förr. Den stora bibeln med messingsknäppena låg öppen och det grånade hufvudet hvilade derpå; näktergalen sjöng sin klagan deröfver samt talade om längtan och sorg om glädje och hopp. Den natten hade Linda gråtit sig till sömns; hon ville bort från de stora, praktfulla rummen, hvilka föreföllo henne så tomma, så fattiga; hon ville bort från de kalla menniskorna, hon ville tillbaka till sitt lilla hjertebo på Söder, hvilket var så fullt af solsken, så fullt af frid, ty. der möttes bon af kärlek och der var hennes hem, Ja; der fanns allt hvad hon älskade.