Dagens Nyheter – 16 juni 1870, sida 1

att detta blott skulle förvärra hans sak, begaf han sig af i Sofies fotspår. I matsalen fann han sin moster och kusin, och ehuru de hjertligt besvarade hans förlägna helsning, kunde han dock icke underlåta att varseblifva de besynnerliga ögonkast, hvarmed de betraktade honom, och det skalkaktiga småleende, som lekte på deras läppar. Nu inträdde äfven brukspatronen, hvars anasigtsfärg icke var fullt så strålande som föregående afton. — God morgon, Axel! — Hvad tyckte du om gårdagen? började morbrodern genast elden. Axel rodnade som en ung flicka, hostade och försökte framstamma några ord, men det ville icke lyckas. — En fördömd afton, eller hur? fortsatte morbrodern. Hur står det till med hufvudet, min gosse! — Tackar bra, svarado Axel, ehuru det var långt ifrån bra. — En sup skall göra godt! — Nej, so sill! Hvilken har varit nog förståndig att tänka på sådant? — Det har Axel, pappa lilla, svarade Anna, som just väntat på tillfille att kasta sig in i samtalet. Axel satte supen i galen strupe och började hosta alldeles förtvifladt. — Pojken! utbrast morbrodren, nå, det var slugt! — Det lär hafva varit de första ord, han yttrade i morse, förklarade Anna.