-—-— ÄT — timmersplagg, som på det mest obarmhertiga sätt göra en ung flicka till ett vandrande bylte och en äldre matronactill ett rullande dylikt, rusade vår kandidat ini fruntimrens påklädningsrum och sställde-der till ett spektakel och :en: förbistring, hvaremot den Babyloniska :troligen var ett intet. Än var han uppe på en stol och tog. ned-en kappa än kröp-han på-golfvet, letande efter ett parsgaloscher; här hjelpte han på med en;sjal, der vände han upp och ned på en -ordningsälskande matronas hela attiralj för att leta rätt på hennes dotters väderhufva; det hela var emellertid så komiskt, att alla måste skrätta, oaktadt flera väl varit mera benägna att gråta. Sin moster ville han ovilkorligt ikläda en stor vargskinnspels, som händelsevis förirrat sig bland fruntimmersplaggen, och det var :med mycken möda, som den goda frun lyckades undandraga sig hans omsorger. Dessa förflyttades nu i stället på dottern, som i:hast fann sig försedd med ett halft dussin sjalar och lika många hufvor, tillgripna här och der i högen från sina intet ondt anande egarinnor. Omsider sutto dock alla i sina slädar, och sedan Axel skakat hand med sina: nya vänner, smällde piskan, hästen gjorde ett språng och — såväl morbrodern som han sjelfistodo på hufvudet i en snödrifyva. — Det der går aldrig väl,:käraAnders! ropade: frun från sin släda. ; 10G — Körinte ihjäl pappa, kusin! skrek döttern.