— ÄV — Hon hade genast slagit an på Axel, helst han ju kommit ned till Småland med den föresatsen att, om det stode i mensklig makt, blifva kär i sin kusin, och då han nu fann henne i allo grad egnad att uppväcka en stadigvarande låga, var det ingalunda mot naturens ordning, att hon äfven i hans unga bröst -upptände en dylik. Valsen var nu slutad, och Axel återförde Anna till hennes mor, artigt försäkrande att han nu erhållit allt hvad han kunnat önska sig, ett tillkännagifvande som kom hans moster, en liten fetlagd matrona med godt och vänligt utseende, att draga på munnen och Anna att rodna, som en hel bukett af rosor. Utan att det. ringaste bekymra sig om verkan af sina ord, blandade han sig åter i hvimlet och råkade snart på vännen Ström, som var i fullt gräl. med basunisten. Denne påstod nemligen, att Ström under sista valsen placerat sin dam på hans instrument, hvilket derigenom erhållit en högst märkvärdig buckla och nu omöjligen kunde afgifva en enda ren ton. Ström åter förklarade, att virtuosen borde hafva sin dragbasun för munnen och icke lägga den som säte åt de dansande, och vidare att nämnde instrument aldrig i sin dag gifvit ifrån sig en ren ton, så att skadan vore obetydlig. Omsider bilades saken på så sätt, att Ström nödgades åtaga sig reparationen af den olycksaliga basunen.