Dagens Nyheter – 10 juni 1870, sida 1

—LLL LA ———— våningars höjd och synes vara ett verk från sednare medeltiden, ehuru fönstren, såsom vanligt vid alla byggnader från äldsta tider, lifvit upphuggna till större vidd än den ursprungliga och omgifna med tegel eller brädfordringar. Ruinen har icke varit slott i den meningen, att den haft borggård, såsom Kronoberg, utan den var, om man så vill säga, ett ofantligt stort, fyrkantigt torn, hvars olika våuingar — ursprungligen sju med jordvåningen — voro delade i många rum genom mellanväggar af sten eller kanske timmer. Det förstöringsarbete, som Nils Dåcke der verkställde, måtte ha inskränkt sig till ett afbrännande, efter hvilket de fasta murarne dock stått qvar. Tyvärr, lära några illasinnade representanter af Wexiö sköolungdom ha försökt sig att med murbräckor fortsätta Dackes värf, men murärne voro starkare än de barnsliga stötarne. Innan den artige värden tillät sina gäster att taga ekipagerna i besitthing för att återvända till de väntande jernvägsvagnarne, förde Hån dem i en trädgårdspaviljong, der han på äkta svenskt gästfritt sätt med glas i hafid tackade dem för besöket. Den bhjertliga skålen besvarades af hr Sohlman, hvilken dervid lemnade en histörisk öfversigt af slottets öden och, bland annat, uttalade en öhskan ätt äldre handlingar rörande Bergqvaras historia, söm ännu finnas på andra ställen, måtte till Bergqvara återlemnas, Värden förde derefter sina gäster under återfärden till Marklanda högär, derifrån utsigten öfver en stor odlad slätt och elfva kyrkor mer vittnade om det flacka; bördiga Skåne än om det bergiga, magra Småland. Efter återkomsten från Bergävara hölls förut omnämnda sammanträde, då mötet aflöts. f jz Middag var den dager å Östrabo biskopssäte — beläget Vid östra ändan af staden och så nära, att Tegner, enligt hans eget uttryck, kunde spotta på stadsboarne — egentligen för lärarestaten med anledning af den på förmiddagen afslutäde examen. I sin konsthistoriska resa anmärker Brunius, att rummen på Östrabo äro alltför stora och illa indelade. Jag, som också fick vara med, ehurä wexiöbo och hvarken lärare eller fornforskare, fann tvärtom rummen små och väl indelade; men skref detta på räkningen af biskop Hultmans obegränsade gästfrihet och hävs förmåga att väl anordna. Första skålen föreslog Värden, såsom ephorus, för lärärte. I den andra skålen; för fornminnesföreningen, utvecklade värden både vältalighet och värme, Hr Sohlman tackade å föreningens vägnar, Middagen var lifvad och angenäm, och dertill låg förnämsta orsaken i ett utmärkt värdskap, hvarvid värden på Östrabo, liksom värden på Bergqvara, hade lyckan att bistås af fruntimmer, hvilka om än få till antalet, gåfvo en ädlare relief åt samqvämet. Omedelbart efter middagen företogs färden till Ingelsta kungshög. Föreningen skulle taga sin jordegendom i besittning; och den afträdande jordegaren hade varit nog artg att ställa eleganta ekipager till de tillträdandes förfogande. Man for en och en half mil å klassisk mark med storartade kummel, ättehögar och bautastenar till både höger och venster. Värden tjenstgjorde både såsom kusk och såsom konsterfaren guide för de i ortens topografi och fornkunskap ej hemmastadde resande. Koösan ställdes omedelbart upp till högen; der svenskt öl bjöds ur en fornåldrig dryckeskanna. Beskrifningen på de angetiäma timmar, som under det väckräste väder och i medelpunkten af den herrligaste utsigt tillbragtes på kung Inges hög, skulle fordra lika många spalter som jag här har rader. Värdens hjertliga afsägelsetal besvarades. af hr Sohlman med en humoristisk: tacksägelse, i hvilken allvaret slog så mycket mer än, som det Hade glädjen, det glada löjet, Wid sidan. Tkorta, enkla och varma ordalag föreslog hr Montelius