Dagens Nyheter – 10 juni 1870, sida 1

Bankiren dröjde ett ögonblick, men sprang derpå fram till sin hustru, tryckte henhe i sina armar och. sade: . — Nej, jag vill icke strida mot. den röst, som täålar i mitt hjerta. Jag förlåter icke Valentine; men. jag glömmer allt, allt! Herr Verdunt hade icke mer att göra i Vesinet. Utan att taga afsked af bankiren gick han derför till dörren, sprängde upp. den med ett lätt tryck af axeln, gick ned till den droska, som hade fört honom dit, och befallde kusken att köra tillbaka till hötel de Louvre i Paris allt hvad tygen höllo. I-detta ögonblick var han mycket orolig. I fråga om Raoul var allt på klar fot och den. unga skurken antagligen redan långt borta, men frågan var, om det var möjligt att rädda Clameran från det straff, hån hade. förtjent, oeh det var knappast troligt att detta läte sig göra. Herr Verdunt frågade derför sig sjelf, hur man skulle kunna lemna Clameran i rättvisans händer utan att kompromettera fru Fauvel. — Det finnes blott ett medel, tänkte han. Man får draga försorg om att förgiftningen i Oloron blir anmäld. Jag skall fara dit ned och bearbeta den offentliga meningen, till dess den: gifver sig luft, och då. skall en undersökning bli anbefalld; rien. allt detta. tager tid, och Clameran är alltför väl underrättad