Dagens Nyheter – 9 juni 1870, sida 2

-—-— vddJJ —-—Innan man skiljes från sina vänner, brukär man säga farväl, Herr Verdunts hånande min och skämtsamma ton voro lika många blixtrar för Raoul. Han for förfärad tillbaka. och mumlade: — Pajazzon! — Just så! svarade den tjocke mannen; just så! Efter som ni igenkänner mig, medger jag det. Ja, jag är den muntre pajazzon från balen hos herråtne Jeandidier. Betvif: lar ni detta? Han sköt upp sin rockärm, blottadö sin arm och fortfor: — Om ni icke är fullt öfvertygad derom, så se på detta friska ärr. Känner niicke den skurk, som em mörk qväll öfverföll mig på gatan Bourdalue? . . Ni nekar icke? . .. Det är dock något. Då torde ni väl också vara så god och berätta oss er historia . . . Men Raoul hade fattats af en sådan fasa, att hans strupe hopsnördes och han icke kunde öppna munnen. --Ni tiger? återtog herr Verdunt. Ni har väl aldrig fått ett anfall af blygsamhet? Bravo! Blygsåmhet kläder talängen, och män måste medge, att ni för er älder är en utmärkt skurk. Herr Fauvel åhörde herr Verdunt utan att förstå honom. — I hvilken afgrund ha vi icke fallit; suckade han. — Lugna er, svarade herr Verdunt, som