Dagens Nyheter – 9 juni 1870, sida 1

Hon insåg, att hon var förlorad, och med ansigtet badande i tårar, stammade hon: — Nåd, Andrå, jag bönfaller derom? Vid ljudet af denna röst darrade bankiren. Dess klang påminte honom om, huru många lyckliga timmar han hade att tacka denna qvinna för, huru hon under loppet af tjugu år hade beherrskat hans hjerta. Hela det förflutna framställde sig för hans blickar då han hörde dessa böner. I den olyckliga varelse, som knäböjde vid hans fötter, igenkände han sin högt älskade Valentine, den uppoffrande modren, som vid Luciens födelse varit nära att låta sitt Mif. Minnet af dessa lyckliga tider, som aldrig mer skulle återvända, gjorde honom så småningom vek, och han mumlade: . . . — Olyckliga! Hvad har jag då gjort dig? Jag har älskat dig för högt! Man blir ledsen på allt härnere, till och med på lyckan. De lugna fröjderna vid den husliga härden ha förefallit dig toma och fadda, och du har derför satt din heder och din lycka på spel. Min Gud, min Gud! Har du då icke sett hvilken afgrund som öppnade sig för dina fötter, Valentine, och har icke tanken på dina barn, ty jag vill alls icke tala om mig, kunnat hålla dig tillbaka? Herr Fauvel talade långsamt och med ansträngning, som om hvarje ord hade velat qväfva honom. i EHVEM VAR DEN SKYLDIGE? 1