UU och snaror rundtomkring sig. Han var lika rädd för ätt gå ut som föratt stanna Hemma, och-han fruktade för giff lika mycket som för dölken. Jå, han vägade knappast att äta; han tyckte att bvarje rätt Han smakade, hade en misstänkt: bismak af bittermandel: Ett sådant lif blef outhärdligt; och det var Bkä nycket nödvändigheten af nödvärli son örskan att hämnas; som dref hofiöm att gå anfallsvis tillväga. Det vär klirt för honom att en strid mellan honom ock Clameran skulle slutas ned den enås död, men, sadö han; det är bättre ätt döda djefvulen än att låta ä8då sig af honom. I sina ugga dagaf, då hän för några Shils ling riskeråde att blifva deporterad till Botany Bäy, skälle Råoul icke Ka gjort så många omsvep, utan rätt och slätt belidndtat Chad meran efter den godä, gamla metoden och gjort sig honom qvitt med ett dolkstöt: Klokheten hadö emellertid kommit med pengårny. Han ville i fröd och rö njuta af sina fort förvärfvade fyrahundratusen frank och icke för en bagatell sätta det namn, han Hädö förvärfvat sig, på spel. Yt Hån å sin sida fnåderade derför på en eller anhan utväg till att få sin kamrat att försvinna; nen denna utväg var icke så lätt att finfia, och Han ansåg derför det under tiden kunde vara lämpligt att komma Clamerans planer att strundå och att hindra Kans giftermål. Han var derigenom säker på att