Dagens Nyheter – 8 juni 1870, sida 1

den vindstilla, som föregår orkanerna i tropikländerna. — Jag var väl icke väntad här, svarade han på det rop, som fru Fauvel och Raoul ovilkorligt utstötte då de fingo se honom. Raoul hade emellertid nog mod till att springa upp och ställa sig framför fru Fauvel och skydda henne mot en kula. — Kära onkel . . . började han. Bankiren afbröt honom med en hotande rörelse och sade: — Upphör med dessa eviga lögner och denna komedi, som icke längre slår dunster i ögonen på mig. — Jag besvär er... — Men så sluta då! Ser ni icke, det jag vet allt, förstå mig rätt, allt. Jag vet, att min hustrus diamanter äro pantsatta på assistansen, och jag vet, hvilken har pantsatt dem der. Vidare vet jag, hvilken var upphofsman till den stöld, för hvilken den oskyldige Prosper blef beskylld. Fru Fauvel hade sjunkit tillsammans, nästan medvetslös af skräck. Slutligen var den kommen, den så länge fruktade dagen. Förgäfves hade hon hopat lögn på lögn och offrat sin och de sinas lycka; ingenting förblir doldt här på jorden. Hvad man än gör, kommer dock ett ögonblick då sanningen bryter fram. och strålar klar och bländande som solen, då den skingtar dimman.