Dagens Nyheter – 7 juni 1870, sida 2

Fe medskyldig till den vanära, som hade drabbat huset. Detta sista slag krossade herr Fauvels mod. — De ha kommit ofverens om att bedraga mig, mumlade han. Som bedöfvad sjönk han ned i soffan, och tårarna rullade utför hans kinder. Hams lif var brutet, det kände han alltför väl. Den byggnad, som han hade trott uppförd på en sklippa, visade sig nu-att vara byggd på lösa sanden. Valentine, den kyska och ädla flickan, hvars egande han hade köpt med uppoffringen af största delen af sin förmögenhet; Valentine, den oförlikneliga hustrun och modren, som hade blifvit allt mer och mer dyrbar för hans hjerta, var en förräderska. Hon -bedrog honom ... hon... hans barns moder! Denna sista tanke upprörde honom på det .förfärligaste. Hans barn! Var det icke en bitter illusion? . . . Voro de verkligen hans barn? Den som nu, då håret redan börjat att gråna, bedrog honom, hade hon icke alltid bedragit honom? Den häftiga vrede, som hade uppbrusat hos herr Fauvel, aflöstes emellertid af ett kallt beslut om att tillhvarje pris hämna sig. Han förstod, att det blotta faktum att diamanterna voro borta icke var tillräckligt, men han var också i stånd att skaffa sig andra bevis.