Dagens Nyheter – 3 juni 1870, sida 1

sig, och som syntes hafva beslutat. att icke lemna sin plats förr än han vunnit. de upplysningar, han sökte. — Hvarför fäste ni hufvudsakligen uppmärksamheten på herr de Clameran? frågade Prosper. — Emedan . . . emedan, svarade herr Verdunt, eme . . . Han sökte efter ett giltigt skäl, en orsak som kunde förefalla sannolik, men då han icke fann någon sådan, afbröt han meningen och yttrade: — Det är min ensak. Josef Dubois hade fått en qvarts timme för att verkställa sin omklädnad, men innan tio minuter hade gått, inträdde han genom dörren. Den prydliga lakejen med den röda västen, det knollriga håret och den på en gång tafatta och säkra hållningen, var försvunnen och hade gifvit rum för en man, som endast genom sitt utseende kunde skrämma de djerfvaste spetsbofvar. Den tjocka, styfva halsduken, den falska diamanten på kragen, den långa öfverrocken och den väldiga käppen röjde den underordnade polismannen lika tydligt, som epåletterna gardisten. Josef Dubois hade blifvit förvandlad till den listige Fanferlot, kallad Ekorren. Vid hans inträde kunde Prosper ej undertrycka ett utrop af öfverraskning, nästan af förskräckelse. Han hade igenkänt den lille mannen, hvilken samma dag, stölden upp