Jag. kände ,mig frestad att erbjuda honom ett mikroskop, men han behöfde icke. detta, den skurken. Plötsligt vände han. sig om med gnistrande ögon, slungade. stolen med en spark i-andra hörnet af rummet och kastade sig öfver mig, i det han mera tjöt än skrek: Det har varit någon här och undersökt mina papper, man har tagit ett fotografiskt aftryck af det. här brefvet!.. . . Jag hör just icke. till de rädda, men bloden rusade åt mitt hufrud och jag såg mig i tankarna strypt och massakrerad. Herr Verduntbetänkte sig ett ögonblick och gaf derpå Fanferlot tecken att fortsätta. — Jag slapp emellertid undan med. förskräckelsen ; skurken vågade icke en gång att röra mig, men jag bör också tillägga, att jag var klok nog att springa bakom ett stort, rundt . bord och höll mig alltid så, att det blef mellan oss. Jag svarade emellertid: Det är icke sannt, herr markisen misstager sig, det är icke möjligt! Bah! Han hörde mig ieke, utan tog fram ett bref, i det han sade: — Detta bref har blifvit fotograferadt, och jag kan bevisa det. Med dessa ord visade han mig en liten gulaktig prick på papperet och utropade: CLukta bara, det är, det är . . . Han sade mig namnet, men det tycktes vara något, som fotograferna begagna . . . ; — Jag vet, afbröt herr Verdunt, fortfarg HVEM VAR DEN SKYLDIGET 67.