Dagens Nyheter – 27 maj 1870, sida 2

gen. Detta synliga bevis på stölden oroade honom. — Nöj dig åtminstone med att taga, hvad du. absolut behöfver, och låt det andra ligga, fortfor fru Fauvel. — Hvad tjenar det till? Stölden skall i alla fall blifva upptäckt. — Nej, då skall jag ställa allt till rätta. Jag skall nog hitta på en ursäkt, Jag skall säga Andrå, att det är jag, som tagit pengarna . . . Raoul hade emellertid med mycken försigtighet åter låst igen skåpet. — Kom, sade han till sin moder, låt oss gå, man kunde öfverraska oss. Denna grymma likgiltighet, denna kallblodiga beräkning i ett sådant ögonblick harmade fru Fauvel i hög grad. — Må så vara, sade hon, det vore kanske det bästa. Jag vore nästan färdig att önska, att man ville öfverraska oss. Alt skulle då vara förbi. Andrå skulle jaga mig på dörren som en föraktlig qvinna, men jag skall då icke draga oskyldiga förderfyvet. Det är Prosper, som i morgon skalle få skulden för detta brott; Clameran har beröfvat honom den qvinna, han älskar — nu vill du stjäla hans heder, men det skall jag icke tillåta. Hon talade mycket högt, så högt att Raoul blef rädd. Han visste, att en af kontorsbetjeningen sof i det angränsande rummet, och ehuru det ännu var tidigt på qvällen,