Dagens Nyheter – 25 maj 1870, sida 1

-Det är aldrig för sent att ångra, min son! mumlade fru Fauvelj aldrig för sent att godtgöra sina fel. — Ack, om jag blott kundel . . . utbrast Raoul. Nej! Det är för sent! Yet jag väl dessutom -hur länge mina goda föresatser skola vara? Det är ju icke första gången, som jag utan medlidande -har fördömt mig sjelf. Vid hvarje nytt felsteg har jag gripits af ånger, svurit att stridå för att återvinna aktningen för mig sjelf. Men hvartill har den gagnat, denna periodiska ånger? Vid första bästa tillfälle glömde jag min blygsel och mina eder. Du har trott mig vara en man, och jag är blott ett barn utan förståndskraft. Jag är svag och feg, och du är icke stark nog satt beherrska min svaghet; att styra min vacklande vilja. Jag har de bästa afsigter i verlden, men jag bär mig: åt som en skurk. Missförhållandet mellan min : ställning och mina önskningar är alltför stort, för att jag skulle kunna vara resignerad. Hvem vet dessutom, hvart min ömkliga karakterssvaghet kan leda! Men jag skall veta att behandla mig efter förtjenst. Fru Fauvel var alltför skakad för att lägga märke tillde listiga öfvergångarna i Raouls tal. — Förklara dig! utropade hon. Är jag icke din moder? Du är skyldig mig sanningen; jag kan höra allt. Han tyckte -betänkta sig, liksom hade hån bäfvat för det förfärliga slag,-han stod i begrepp