Dagens Nyheter – 23 maj 1870, sida 1

mt FRU — För allt, svarade Raoul. Hvart skall jag taga min tillflykt, om du narrar mig? Till den här lilla dolken? . . . Nej tack, man skulle låta mig betala ditt skinn lika: högt som en ärlig mans. Efter långvarigt ordande fram och: tillbaka ordnades saken slutligen till ömsesidig belåtenhet, och de skildes efter att ha vexlat ett kraftigt händslag. Det dröjde icke länge, innan fru Fauvel och hennes nidce fingo umgälla enigheten mellan dessa två skurkar. Allt gick till punkt och pricka så som Louis de Clameran hade förutsett och beräknat. Just då fru Fauvel hade börjat att hoppas på en varaktig förbättring, började Raoulåter med sitt gamla slöseri. Förr hade fru Fauvel kunnat fråga sig sjelf: CHvartill använder han då alla penningar, som jag ger honom ? Denna gång fanns det icke längre något tvifvel. Raoul låtsade sig ega otyglade passioner; han visade sig öfverallt, i de dyraste logerna på teatrarna, i klubbarna och vid kapplöpningarna. Han hade aldrig någonsin haft ett sådant behof af penningar och hade aldrig till den grad pinat sin moder som nu. Allt undseende var som bortblåst, och han plågade henne på alla möjliga sätt. I stället för att som förr smeka henne, uppträdde han nu som herre och fordrade penningar-afhenne såsom en honom tillkommande rättighet. HVEM VAR DEN SKYLDIGE? 57.