Dagens Nyheter – 20 maj 1870, sida 2

grad, att hon kastade sig i armarna på mig och bad mig om Hjelp. — Stackars qvinna! ... — Du får lot att medgifva, att jag den gången spelade bra. Jag var allvarlig, kall, faderlig, förargad, men lätt att försona. Clameranernas ärfda rättskaffenhet fick ett virdigt uttryck i min mun. Jag klandrade; som sig borde, ditt uppförande, och jag triumferade på din bekostnad. Fru Fauvel lyckades besegra sin ovilja för mig, ja, jag vann till och med både hennes aktning och hennes vänskap. — Det dröjer allt. Louis bevärdigade sig icke med att låtsa märka detta sin nevös ironiska afbrott. — Vi komma nu, fortfor han, till den tredje perioden, under hvilken fru Fauvel, med Madeleine som rådgifverska, var nära att bedöma oss efter förtjenst. O, misskänn icke sitnationen, hon har fruktat och föraktat oss bäda i lika hög grad, och om det icke har kommit så långt, att hon direkt har hatat dig, Raoul, så är orsaken dertill endast den, att en moders hjerta, isynnerhet i en sådan ställning, som den hvari fru Fauvel befinner sig, är så rikt på öfverseende och tålamod, att det kunde göra den göde Guden afundsjuk. Endast en moder kan på en gång älska och förakta sin son. — Hon har, om än icke direkt, sagt mig det, åtminstone låtit mig förstå det i sådana uttryck, att jag blef rörd. VÄn jag då! Vi häåde nu kommit så långt