Fru Fauvel hade varit djupt bedröfvad öfver Raouls dårskaper och förfärad öfver hans fordringar, men hon hade aldrig upphört att älska honom, i Hvad han än gjorde, var han dock fortfarande hennes förstfödde, en lefvande påminnelse om henties vackre och ädle Gaston, hennes ungdomskärlek. Hon tillbad sina söner, Abel och Lucien; men hon kundeicke frigöra sig från en viss förkärlek för det olyckliga bar, som man vid dess födelse hade ryckt ur hernes armar och utkastat bland främmande menniskor. Hon förebrådde sig ensam sina fel och påtog sig ansvaret för dem, och denna hennes känsla var Baoul tillräckligt bekant, för att han rätt skulle kunna begagna sig af den. i i Och man måste göra Raoul den rättvisan, att han i sin person i sällsynt grad förenade det djupaste moraliska förderf med det mest oskyldiga och intagande väsen. Denne unge skurk dolde en utmärkt iakttagelseförmåga under ett barns skuldfria yttre. i Fru Fauvel hade aldrig varit så lycklig, som under den månad, hön fick behålla Raoul ensam och, som hon trodde, fri fiån all inverkan af Louis. Då hon bebodde familjens landställe och herr Fauvcl hvarje morgon for till staden, tillbragte hon nästan hela dagarna hos Raoul på hans landställe i Vesinet. Hon kunde icke få nog af hans sällskap och påyrkade