Dagens Nyheter – 18 maj 1870, sida 2

Och syskon, ack! det hade jag så många, De närdes, vaggades och växte jemte mig — Men splittrade, vi gå nu hvar för sig — — En ensam väg emellan klippor trånga. O, arma hjerta, vet du hvad ditt öde är? En främlingarnes främling på ett naket skär, Men nej, jag glömmer bort en systers minne, Hon sade: när du vuxit upp och blifvit stor, Sök tills du får igen din far, din mor. Nu är jag stor, nu har jag mognadt sinne; Välan då, moder, känner du igen din son Och, fader, är du om din ättling ännu mån? 3 O, modershjerta, säg hvar du dig gömmer! 3 Kanske du bakom siden och juveler slår, —.ä Kanske du bristens marter dela får? Hur det än är, ditt barn, din son du glömmer. Och se den lilla knopp, du bar, har spirat opp, Och, lutande mot dig, den hviskar: här ditt hopp! Och, fader, har du guld och namn och ära, Så har du dock en fattig son, som namnlös är. Men om du trampar uppå nödens skär, Så vill en kraftfull son din börda bära. Behöfver du en son? Säg vill du blifva far? Du sonahanden då med glädje säkert tar På mensklighetens pergament en fråga, Som slumpen, nycken eller händelsen tänkt ut, Så är mitt lif — dess början — kanske ock dess slut. I töcknig natt är jag en flyktig låga, Ett irrbloss, sökande min skatt än här, än der, Tills denna låga småningom mig sjelf förtär. Hvad gör väl gen om friska myrtenkransar, Om friska rosor pryda grafven der jag göms, Hvad gör väl sen om Sparnhusbarnet glöms, När ingen mor den sjunkna grafven ansar? Men hvad jag länge sökt, jag säkert funnit då — En fristad och ett hem, dit inga sorger nå. Hugo.