Dagens Nyheter – 17 maj 1870, sida 1

-—— Aldv —-— sin kämrats misstänksamhet. Under sitt långa äfventyrarelif hade Clameran skött tillräckligt många affärer för att veta, hur mycken lit man kan sätta till en sådan kamrat som Raoul. Skurkarna ha också sina begrepp om ärlighet, men först då affären är förbi så kniper det. Då det ögonblick kommer, då delningen skall försiggå, stiga svårigheterna. Clameran, som af naturen var misstänksam, såg redan tusen orsaker till oro. — Hvarför, frågade han sig sjelf, har Raoul så omsorgsfullt hemlighållit sin resa hit? Hvarför har han syrt om detta alibi i Paris? Har han gräft en grop för mig? Jag har visserligen ett godt tag i honom, men han har också mig i sin makt. Alla de bref, som jag har skrifvit till honom under mitt vistande här hos Gaston, äro lika många bevis emot mig. Skulle han möjligen tänka på att göra uppror, för att handla på egen hand och ensam njuta fördelarna af hela affären? Louis somnade icke den natten, men andra morgonen var hans beslut fattadt, och han afvaktade med feberaktig otålighet qvällens inbrott. Hans längtan efter att få ett slut på saken var så stor, att det denna dag icke lyckades honom att vara sig lik, och hans bröder, som lade märke till att han var dyster och sluten, frågade honom flera gånger: — Hvad fattas dig? Är du sjuk? Förtro mig dina bekymmer, om du har sådana!