Dagens Nyheter – 16 maj 1870, sida 2

Sve denna mån och kringfråga honom, och pinan blef större med hvar minut, som gick. Gaston var lyckligtvis trött den qvällen. Han talade om att gå tidigare hem än vanligt, och så snärt han kom hem gick han upp på sina rum. Louis var nu ändtligen sin egen herre. Han tände en cigarr och gick ut, i det han sade till betjenten, att dennaicke skulle vänta på honom. Det var klart att Raoul, om det verkligen var han, skulle uppehålla sig i närheten af huset för att passa på om Louis gick ut. Hans aning bedrog honom icke. Knappast hade han kommit hundra steg från huset, förrän en man kom fram ur ett busksnår och ställde sig i vägen för honom. Louis Kände genast igen Raoul och frågade otåligt: — Hvad här händt? — Ingenting. — Hvad! Är det ingön fåra på färde? — Visst icke! Jay om din otyglade fåfänga icke hade varit, skulle jag till och med kunna säga, att allt ginge förträffligt. Louis utstötte ett formligt vrålatidö af rasöri och sade: — Moen hvad vill du då Här? Hvem här tillåtit dig att lemna din post med fara för ått störta oss i olycka? — Det är min ensak, svärade Raoul med fällkömligt lugn. Då han hördö detta svär; förlorade Louis all sjölfbeherrskning och grep den thga men