Dagens Nyheter – 16 maj 1870, sida 2

oo SSR nen med sådan kraft om handlofvon, att han var nära att skrika. — Vill du tillstå orsåken till detta infall? sade han med dofva, hesa röst, som medyctandet om en öfverhängande fara framkallar. Utan synbar ansträngning, och med ei styrka, soni ingen skulle ha kunnat tro honom ega, slet Raoul sig lös och sadö i en utmanande ton: — Blif nu inte brutal, gubbe! Jag tycker icke om en sådander närgångenhet, och här har jag något att svara dig med. Med dessa ord drog han till hälften upp en revolver ur fickan. — Du skall rättfärdiga dig, fortfor Louis, annars . .. — Annars, hvad då? Tro bara inte, att du han skrämma mig. Jag skall nog besvara din fråga, men icke här på öppna landsvägen. Hvem vet, om vi icke kunna blifva utspionerade? Kom med. De hoppade öfver landsvägsdiket och sprungo in i busksnåret utan att fråga efter de törnen, som sönderrefyo deras kläder. — Nu, började Raoul; då de hade kommit tillräckligt långt ifrån landsvägen, nu, Kära onkel, kan jag säga dig, hvad som har fört mig hit. Jag har läst och åter genomläst dina bref. Du har velat vara riktigt slipad; det inser jag nog, men du har derjemte varit så gåtfull, att jag icke har förstått dig. Af allt, som du har skrifvit till mig, framgår endast