en sak riktigt klart, och det, är, att vi hotas af en stor fara. — Ytterligare en orsak att stanna på din post, olycklige. — Bra resonneradt. Men lägg också på sinnet, kära och högtärade onkel, att jag vill känna faran innan jag trotsar den. Jag är karl till att våga mitt lif, men jeg vill gerna veta, hvilken risk jag löper. — Har jag icke sagt, att du bara skulle vara lugn? — Jag skall således sätta fullt förtroende till dig, kära onkel? — Naturligtvis. Din misstanke är löjlig efter allt, hvad jag gjort för dig. Hvem var det, som for till London och hemtade dig, som icke visste hvar du skulle göra af dig? Jag. Hvem var det, som gaf dig, som hvarken hade familj. eller namn, båda delarna. Återigen jag. Hvem arbetar i detta ögonblick på att betrygga din framtid? Alltid jag. — Makalöst, afbröt Raoul honom, hånande. Hvarför bevisar du mig icke med detsamma, att du har uppoffrat dig för mig? Du behöfde således alls icke mig, då du uppsökte mig. Bevisa mig blott att du är den ogennyttigaste och mest högsinnade onkel i verldep, och jag skall rekommendera dig till erhållande af det Monthyonska dygdepriset. Clameran teg, men på ctt sätt som hade han ej vågat tala,.af fruktan för att vreden då skulle öfverväldiga honom.