Dagens Nyheter – 13 maj 1870, sida 2

— D04 — hans hjerta, då han lyftade portklappen för att bulta på, dörren i Oloron. Hans tänder skallrade åf ängslan, då han lemåade Betjönten, sitt kort och sade till honom: — Lemna detta åt er herre. — Och under det hån väntade på betjentex, hvars frånvaro förekom honom som en evighet, såde hun till sig sjelf: — Är det verkligen han? Öch om det är han, vet han då, anar han? Så stor vär hans ångest, att han höll på att fly, då han såg Gaston skynda sig till mötes. Men nu, sedan han sett, att Gaston var lika förtrocndefull och uppriktig som någonsin, nu, då han nästan var säker på, att håns bror aldrig anat något, återfick han sin gamla säkerhet och smålog. — Änädtligen, fortfor Gaston, står jug icke ensam i verldeny utan har funnit en, som jag kan älska, och söm skall besvara min kärlek. . Och han afbröt sig sjelf för att flyga från en tanke till en annan, hvilket är cgöndoniligt vid alla häftiga sinnesrörelser, söm rubba hbjernans jemnvigt. — Är du gift? frågade han. — Så mycket sämre, jd, så mycket sämre! Det skulle ha glädt mig, att se dig gift med en vacker och: ädel dvinna; och att se dig som fader för vackra, bildade barn; Hur