Dagens Nyheter – 11 maj 1870, sida 1

---UI U -— tes med intresse deltaga i samtalet, ttaktlät han icke att hålla ett vaksamt öga på fru Fauvel och hennes nidce. De voro förvirrade på ett helt annat sätt än han, och deras förvirring var i ögonen fallande. Hvarje ögonblick: vexlade de ytterstbetydelsefulla blickar med hvarandra. Doe hade sannolikt på en gång båda gripits af samma förfärliga tanke. Mudeleine var ännu mera uppskakad än hennes tant. I det ögonblick, då hennes onkel nämnde Gastons namn, hade hon sett Raoul rygga tillbaka och kasta en blick möt fönstren som en tjuf, den man griper på bar gerning och som söker hvarje utväg till flykt. Sudan middagen var slutad och gästerna gått in i salongen, stannade markisen och Raoul: qvar i matsalen, och då de blifvit ensamma, försökte de icke att dölja sin ångest. — Det är han! sade Raoul. — Möjligtvis. — Allt är då förloradt, låt oss rymma fältet. Men markisen var en alltför djerf äfventyrare, för att han skulle kasta bort det smutsiga vattnet innan han hade det rena, och han mumlade derför blott: — Man kan inte så noga veta. Men hvarför har den fördömde bankiren icke sagt oss hvar vi kunna träffa denna mystiska Clameran. Han uppgaf ett glädjerop. Händelsevis fick han se herr Fauvels elfenbenstafla som låg på bordet.