återgå till det sätt att spela orgeln, som begagnades för 30 å 40 år sedan, hvilket system genom de långt utdragna tonerna samt .ett nästan oafbrutet fortissimo just är i deras småk. Vi hörde en gång en. prest yttra till orgelnisten i församlingen, att han (pråstem icke tyckte om preludier, emedan de togo bort alldeles för mycken tid, En annan orgelnist inöfvade några af socknens Fungdom i psalmernas sjungande i stämmor, för att genom det harmoniska i denna sång söka öfverrösta bondgummornas akromatiska löpningar och djerfva drillar. Efter ett träget och tålamodspröfvande arbete lyckades det honom verkligen att åstadkomma ett någorlunda helt. Men endast en gång fick församlingen njuta af denna samstämmiga och ganska bra inöfvade sång, emedan pastor förklarade att det ingalunda vore passande; det stötte något på konsert. För att ej räka I ovänskap med församlingen och nödgas vid sitt s. k. offer, som utgör en stor del af hans inkomster, erfara ett tydligt bevis på -församlingsboärnes ovilja, måste orgelnisten derför mången gång helt-och hållet-uppoffrå sinkonst, det estete ska i musiken, och frångå den metod eller det system, som vid. akademien -eller understundom vid utländska konservatorier blifvit honom bibringadt. Hvad här blifvit omnämndt rörer naturligtvis egentligen de församlingar, 1 hvilka få herremän fiöhas och der folkapplysningen står på et lägre ståndpunkt: Meningen med denbå vår uppsats är endast att uttrycka vårt ogillande af-eir dylik eftergift från orgeluistens. sida, ty det sköna och sannt estetiska får aldriguppoffras för den dåliga smaken, hvilka hedervärda förespråkare och representanter den sednvare än måtte kalvar en eftergift så mycket skadligare nt helt och Hållet motverkar de öKjertänsvärda försök, som Under dö Fednare åren blifvit eg förda för en reform r vår kyrkömvösik: rd