nar den rätta vägen, vet man icke i hvilket dike man hamnar. Hennes nej! hade kommit ur hennes innersta; men vid slutet af vöckan hade hon kömfhit så långt, att hon inlät sig på att diskutera Bättet ätt gå till väga. Men hur skulle det gå till? Sade hon: . . Under hvilken förevändning skulle jag kunna mottaga Raoul? Det är ön lätt sak, svarade märkison, om det blott är fråga om att lemna honom tillträde som en främling. Jag för min del har ju äran att vara en ständig gäst i ert hus, inen Raotl måste vara något mör. Men först sedan -han länge fade plågat fru Fauvel; sedan han hade krossut hennes vilja, ja, nästan hennes förstånd genom att än igifna henne en outsäglig faså och än vädja till henhes moderkärlek; framlade han för henne-sin egentliga plän. — Nu havyi en lösning på problemet, utropade -han shitligen ; det är en verklig Guds ingifvelse. Har ni inte i Saint-Remy en gammal slägting, som är enka; mycket ganiinal och som blott har två döttrar? Jo, mid kusin de Lägors. — Det är just henne, jag tänker på. Hurudan är hennes ekonomiska ställning? — Hon är fattig, mycket fättig. — Och om ni inte hjelpte henne i all tysthet, skulle hon våra hemfallen åt fättighuset. Fru Fauvel var i hög grad förvånad öfver att finna markisen så väl underrättkd;