Dagens Nyheter – 6 maj 1870, sida 1

rädd att bi tillbakastött — men lyckligtvis kom markisen af Clameran henne till hjelp. Fru Fauvel hade de sednare dagarna ofta sett markisen, och efter de första dagarnas räddsla följde en hemlig sympati för honom. Hon älskade honom på grund af den tillgifvenhet, som han visade för hennes son. Under det Raoul med en tjuguårig ynglings lättsinne såg framtiden till mötes, tycktes Louis vara mycket sysselsatt med sin brorsons öde. — Att lefva på ett sådant sätt, som min vackra nevö, började han derför en dag, då de alla tre sutto och samtalade, är utan tvifvel ytterst behagligt; men månne det icke vore tid på att tänka på hans framtid? Han har ingen förmögenhet. — Ack, kära onkel! afbröt Raoul honom, låt mig få njuta af min lycka; hvad fattas mig? — Ingenting för ögonblicket, min vackre nevö; men då du har uttömt dina och mina hjelpkällor — och det går lätt för sig — hvad skall det då bli af dig? — Bah, då låter jag värfva mig; alla Clamerans äro födda soldater, och om det blir krig . Fru Fauvel hejdade honom genom att lägga sin vackra hand på hans mun. — Stygga barn! sade hon i förebrående ton, vill du låta värfva dig? Du skulle således vilja beröfva mig lyckan att få se dig?