Dagens Nyheter – 6 maj 1870, sida 1

— OT skämt med lugn och utan den ringaste förlägenhet. Hon hade till den grad blifvit förtrollad af lyckan att få trycka sin förstfödde i sina armar, att hon var ur stånd att tänka på annat, än ett upprepande af denna sammankomst med honom. Hon egnade icke ens en tanke åt sina begge andra söner. De hade alltid varit lyckliga och älskade, de voro rika, de hade en far, men den andre, den andre! . .. Hvilken ersättning var hon icke skyldig honom! Det var icke långt ifrån att hon velat göra de sina ansvariga för Rauols lidanden och olyckor. Hon, kände icke längre ånger eller samvetsagg. Tanken på framtiden inskränkte sig hog henne till tanken på följande dagen; men de sexton timmar, som återstodo till nästa möte, förekommo henne som en hel evighet. Jo, det var en sak hon ångrade, och det var att hon hade gift sig. Om hon varit fri, hade hon helt och hållet kunnat offra sig åt Raoul. Hon var rik, men hon skulle med glädje ha gifvit bort all sin rikedom för att lefva i fattigdom med honom. Hon var mycket säker på, att hvarken hennes man eller hennes barn anade de känslor, som nu satte hennes hjerta i rörelse, men hon fruktade för sin nidce. Det föreföll henne, som skulle Madeleine vid sitt inträde ha kastat på henne en besynnerlig blick. Anade hon måhända oråd? Madeleine hade de sednare dagarna