Dagens Nyheter – 6 maj 1870, sida 1

— 337 — — Moder, kära moder! Var välsignad fär denna första kyss. En så omätlig glädje efter en så förfärlig ångest var för mycket. Fru Fauvel hade segnat ner i en länstol, och försjunken i ett slags extas stirrade hon liksom förtrollad på Raoul, som knäböjde vid hennes fötter. Han förekom henne skön, denne stackars öfvergifne. Han hade den strålande skönhetf som är egendomlig för kärleksbarn, hvilkas ansigtsuttryck liksom bevarar ett återsken af en öfverjordisk lycka. Hon smekte hans vackra, silkeslena hår. Hon beundrade hans panna, som var lika vacker som en ung flickas. Hon tröttnade icke att blicka in i hans stora, fuktiga ögon, och hon kände en riktig törst efter att kyssa hans röda, svällande läppar. . — OO, moder! sade han, jag vet ioke hvad som föregick inom mig, då jag fick veta, att onkel hade hotat dig! Då min fader, den ädle Gaston de Clameran, befallde sin broder, att vända sig till dig, var han icke vid sina sirä nen. Jag har känt dig länge, mycket längej Min far och jag ha ofta smugit omkring din bostad, och då vi fingo se en skymt af dig, återvände vi lyckliga hem. När du gick förbi oss på gatan, sade min får till mig: Se, Raoul, der går din mor!4 Att se dig var vår största glädje. Då vi visste, att du skulle deltaga i n eller annan fest, väntade vi vid HVEM VÅR DEN SKYLDIGE? 48.