-—-— OLA — Vi behöfva blott segla öfver Rhönoe i färjemannens båt. — Ja, låt oss då bege oss af. En hel generation hade försvunnit sedan Louis de Clameran lemnade trakten. Det var icke längre den gamla matrosen Piloret, utan hans son, som nu skötte färjan. Men sonen hade ärft fadrens respekt för gamla namn, och då han fick veta namnet på sin passagerare, grep han i årorna af alla krafter och var snart midt i strömmen. Under det Piloret rodde, gjorde Josef allt för att varna markisen för Fougeroux slughet. — Det är en listig räf, sade han, mycket listig. Jag har inte haft någon god tanka om honom sedan hans giftermål, som icke var någon vacker historia. Milhonne hade sina femtio år på nacken då han friade till henne och Kan var blott tjugufem. Det var klart att det blott var pengarna och icke menniskan han ville åt. Den stackars tossan trodde, att han älskade henne, och lemnade åt honom både sig sjelf och sina pengar. — Och pengarna ha förökat sig, afbröt Piloret honom. — Ja, det är sannt. Fougeroux har inte sin like i att förstå konsten att mångdubbla penningar. Han är nu mycket rik, men han kan likväl tacka Milhonne för sina pengar. Man kan nog förstå, att han icke älskar henne, ty hon ser ut, som hon kunde våra