Dagens Nyheter – 30 april 1870, sida 2

— 299 — en vacker vårmorgonvigdes vid fröken Väålentine de la Verberie i socknens kyrka: Dägen efter bröllopet reste det-unga paret till Paris. Aderton månader dörefter födde fru Fauvel en son; men Kvarken detta barn eller ett, som gedar föddes, förmådde urhennögminne ötplåna den förstfödde, den öfvergifng, som för -en summa penningar var Iemnäd åt främmande. Hon älskade varmt sina söner: och uppfostrade dem utmärkt, men hur ofta framställde sig icke för henne den frågan: — Månnde den öfvergifne nu har: bröd? Om hot blott vissto hvar hän var; owr hon hade vågat! — Men hon vågade icke. Stundom var hon orolig för de juveler, dem Gåston de Clameran anförtrott henne, och dem hön var rädd att icke kunna gömma nog väl. Stundom sade hon för sig sjelf: jag trör nästan, att olyckan har: glömt mig! Btackafs qvinnå! Olyckan är en gäst, som stundom låter vänta på sig, men borta blir hon aldrig. IV. . Louis de Clameran, markisen-aåf Clamörans . yngste gon, dolde under ett lugnt yttre stärka Passioner och okufliga begär. Långt före de händelser, som afgjorde familjen Clameraäs öde, hade excentriska id6er och otyglade laster utmärkt hans lif. Ehuru han, såsom det tycks